Nu har det gått några veckor sedan jag läste ut Tanter på tåg, och först nu känner jag mig redo att skriva ner mina tankar.
Jag läser väldigt mycket böcker i olika genrer, men den här är en av de där som verkligen stannar kvar. Den gav mig skratt, tårar och en rejäl klump i halsen – ibland allt på samma gång. En bok som är både lättsam och viktig, varm och äkta.
Cina och Sollan möts på ett försenat tåg, och från första stund känns det som att jag själv sitter där i den slitna kupén med dem. Cina, den stressade rektorn som hatar att tappa kontrollen, och Sollan som bär på ett brev hon inte vågar öppna. Deras samtal börjar spetsigt och lite irriterat (jag skrattade högt åt några av Cinas kommentarer – så typiskt svenskt tågkaos!), men det växer sakta till något riktigt fint. Över ljummet kaffe och räkmackor pratar de om kärlek, sorg, mod och allt det där livet kastar på en när man minst anar det.
Jag uppskattar verkligen att Jessika Devert vågar ta sig an de svåra ämnena – rädsla, cancer, att våga bryta upp – utan att det blir för mörkt eller överdrivet dramatiskt. Det känns genuint. Samtalen mellan de två kvinnorna är som mellan riktiga väninnor: varma, sårbara, med torr humor som sprider sig i dialogerna.
Tack, Jessika, för påminnelsen om att vänskap ibland dyker upp precis när man behöver den som mest. Den här boken kom till mig efter ett tråkigt besked, och den lät mig både gråta och skratta. Det gjorde ont, men det behövdes. En varm bok som mitt i det sorgliga också får en att le.
Det är inte ofta jag ger högsta betyg, men den här får 5+
Har du läst den än? Jag rekommenderar den varmt. Och lyssna gärna på ljudboken – Vivian Cardinal läser upp den med bravur, en ny favorituppläsare för mig!
