Ett år har gått sedan den där kvällen när han sa att han ville skiljas. Att han hade träffat en annan som skrattade och ville ha honom. Kristian hade varit Nillas stora kärlek. Hon hade slarvat bort honom. Men när hon vaknar den här morgonen är klumpen av saknad i magen äntligen borta. Flytten till det lilla nedgångna men charmiga stenhuset med en trädgård i stort behov av omvårdnad har kanske gjort sitt till slut. Och när hon går ut på trappan med morgonkoppen kaffe har hon fått besök. Det sitter en katt på nedersta trappsteget och tittar upp på henne.
En riktig bladvändare som lunkar på i sakta tempo som gör att man kan känna nyanseringarna i karaktärerna. Den har ett djup som alla Elis böcker har men som aldrig känns vare sig tungt eller besvärande.