Extra plus för det sagolikt vackra omslaget på boken och för den fina hälsningen från Anna 💓
Snöflingor dansar ner över kullerstenstorget. Rimfrosten gnistrar på klocktornet och löpsedeln utanför bokhandeln spår att den sibiriska kylan snart är här. I går var torget fyllt av människor. Nu är platsen öde, så när som på den nakne mannen som sitter orörlig i kungatronen barnen byggt.
Vera Jansson gjorde sig impopulär på sin hemort när hon som ung beskyllde en av stadens entreprenörer för oönskade närmanden. En anklagelse som inte gick att styrka och som hon senare tog tillbaka. Vera har därför inte satt sin fot i Trosa på flera år när en av hennes barndomsvänner hittas död. Samtidigt får hon i uppdrag av sin chef att ansvara för revisionen av ett företag på orten. Hennes återkomst väcker starka känslor och snart står det klart att små oförrätter i det förflutna kan få stora konsekvenser i nutid.
Å-barnen var vad de kallades, barnen som bodde i de pittoreska villorna vid Trosaån. När natten kom kröp de samman framför brasan och lyssnade till Veras fars sagor. »Bara en till«, brukade de vädja när han läst färdigt, men oavsett hur många historier han berättade gick solen alltid ned och mörkret sänkte sig över husen vid ån.