"Han påminner sig om att det inte är för faderns skull han gör detta. Det är för Hannas. Han måste ställa allt till rätta, bli en riktig man, en god far. Om han gör det kommer hon att överleva."
Med En god far återvänder Jenny Elfving till samma laddade och gripande berättarvärld som i Revor av ljus.
Jenny Elfving lyckas, ännu en gång, väva samman två olika tidsperioder på ett skickligt och känslostarkt sätt. Kontrasten mellan dåtidens brutala behandlingsmetoder och nutidens existentiella frågor skapar ett ständigt närvarande vemod – men också en stark drivkraft i läsningen.
Berättelsen rör sig i skuggor – både bokstavliga och känslomässiga. Mentalsjukhusmiljön på 1930-talet är smärtsam att vistas i, men samtidigt så fascinerande beskriven att det är svårt att inte fortsätta läsa.
Något jag särskilt uppskattar är att följa både Wilhelm och Mia – vars öden på subtila vis flätas samman – gör berättelsen både tätare och mer komplex.
Det här är en bok som grep tag i mig direkt och släppte inte taget förrän sista sidan var läst.