De tre brödernas relationer är invanda och dysfunktionella. De förstår inte varandra, kan inte prata med varandra. Kusinerna i sin tur har alla sin egen agenda. Simon jagas av spelskulder och vill sälja huset för att få in cash. Hanna ser det som ett sätt att äntligen få bekräftelse från sin pappa, och Isabelle är mest upptagen av hur hon kan bli av med sin systers nya kille.
Stugans öde ska avgöras under en midsommarhelg, den första på över ett decennium när de alla är tillsammans på Tjurkö. Men hur ska de kunna komma överens? Vilka minnen och konflikter kommer att blossa upp i sommaridyllen?
Det här är en varm, charmig och bitvis sorglig berättelse om familj, arv och allt det där som bubblar under ytan när gamla minnen och konflikter gör sig påminda.
När Mirijam går bort lämnar hon inte bara ett tomrum efter sig – utan också sommarstugan på Tjurkö, den plats som hållit familjen samman genom åren. Nu måste hennes tre söner och deras barn bestämma vad som ska hända med huset. Lättare sagt än gjort, när relationerna redan är kantade av gamla sår, missförstånd och outtalade känslor.
Det finns mycket att tycka om här – Emma Bouvin skriver med värme och en fin känsla för hur människor fungerar. Hon fångar både det dråpliga och det ömtåliga i familjelivet, och jag kände igen mig i flera av de där små, träffsäkra detaljerna.
Samtidigt kände jag ibland att det blev lite väl många personer att hålla reda på. Berättelsen skyndar fram i ett tempo som gör att jag inte riktigt hinner komma nära karaktärerna på det sätt jag vill. Jag hade gärna sett att boken fått fler sidor – lite mer tid för berättelsen att andas och växa.
Trots det är det här en riktigt fin debut, full av både humor och vemod. Den rör vid sådant många av oss känner igen – familjeband, förväntningar, och de små sprickorna som uppstår mellan människor som egentligen älskar varandra.
Titel: Solen skiner alltid på Tjurkö
Författare: Emma Bouvin
Bokförlag: Norstedts
