Tjugosexårige Émile har fått ett brutalt besked: en tidig demenssjukdom lämnar honom bara två år kvar att leva. I stället för att låta livet sakta ebba ut på ett sjukhus bestämmer han sig för att göra något radikalt – han ska resa bort och leva fullt ut medan han ännu kan. Han köper en husbil, lägger ut en annons på nätet och får oväntat sällskap av Joanne – en ung kvinna med en ryggsäck, en stor svart hatt och en historia hon inte vill berätta.
Tillsammans ger de sig ut på en resa genom Frankrike, men också in i sig själva. Vägen kantas av stilla stunder, möten med främlingar, humor, sorg, och insikter om vad det egentligen betyder att leva. Émiles sjukdom ligger som ett moln över berättelsen, men Da Costa låter ljuset och värmen bryta igenom gång på gång – genom vänskap, kärlek och små ögonblick av ren mänsklighet.
Det är inte svårt att förstå varför Allt det blå på himlen blivit en av de senaste årens stora franska romansuccéer. Mélissa Da Costa har skrivit en berättelse som både krossar och helar hjärtat – en sådan där bok som stannar kvar långt efter att sista sidan är vänd.
Språket är enkelt men poetiskt, fyllt av känsla utan att bli sentimentalt. Författaren balanserar det tragiska med det livsbejakande, och ger oss en roman som berör på djupet.
Allt det blå på himlen är en berättelse om döden, ja – men ännu mer om livet, om modet att älska, och om att våga vara närvarande.
Det här är en bok man inte glömmer i första taget och som jag önskar skulle blir film.
Titel: Allt det blå på himlen