Ytterligare en stark roman av Kelly Rimmer. Det här är en stark och härlig relationsroman som berättas på ett vackert och ömt sätt. Den berör.
Den har ett rikt och välgenomtänkt persongalleri där familjebanden och relationerna på ett snyggt sätt för berättelsen framåt.
Absolut en läsvärd roman som även bjuder på lite fina vändningar.
Det blir inte högsta betyg på boken då jag hade svårt att komma in i den men allt eftersom jag läste växte den för att sedan bli en riktig bladvändare.
Den har ett rikt och välgenomtänkt persongalleri där familjebanden och relationerna på ett snyggt sätt för berättelsen framåt.
Absolut en läsvärd roman som även bjuder på lite fina vändningar.
Det blir inte högsta betyg på boken då jag hade svårt att komma in i den men allt eftersom jag läste växte den för att sedan bli en riktig bladvändare.
Boken
Beths fars demens har blivit allt värre med åren och när han slutligen flyttar in på ett äldreboende erbjuder sig Beth att rensa ur barndomshemmet. Förvånat upptäcker hon att dörren till det gamla lekrummet är låst med hänglås. Väl bakom den möts hon av en kaotisk röra av sin fars målningar, högar av gamla papper och annat skräp.
När Beth rotar igenom röran finner hon ett löst blad ur vad som verkar vara en dagbok, skriven av hennes bortgångna mor. Beth och hennes syskon växte upp i tron att deras mor dog i en tragisk bilolycka när de var små, men dagboksanteckningen antyder något mycket värre än så.
Steg för steg klarnar bilden av vem Beths mor var. Det är ett skrämmande porträtt av en kvinna drabbad av förlossningsdepression, med en make som långt ifrån liknar den kärleksfulle far Beth och hennes syskon vuxit upp med. Som nybliven mamma utkämpar hon sina egna strider och upptäcker att hon är mer lik sin mor än hon trott.
Tack Lb förlag för att jag fick läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar